Allt är ju individuellt. Men det som gör en bra brukshund är viljan och kapaciteten att vilja/kunna arbeta under olika situationer och under press, och orken att hålla igång ordentligt.

Jag har haft 2 blandraser och en schäfer, den största skillnaden mellan blandraserna och schäfern har varit schäferns enorma vilja att arbeta, "vila, vad är det?"
Han kunde hålla igång bra mycket längre än blandraserna och var lite lättare att belöna och motivera, han hade ett enormt föremålsintresse. Blandraserna har jag fått jobba mycket mer med för att ens motivera till att arbeta, schäfern va mer "ok, lets do it" utan frågetecken medan blandraserna har velat fundera både en och två gånger innan på vad de verkligen kommer tjäna på att utföra uppgiften. Dom har helt enkelt varit smartare och lurigare än schäfern

Det beror ju lite på vad det är man tränar. Jag föredrar att träna min cavalier i spår då han har betydligt bättre teknik, men samtidigt tröttnar han "fort" på uppgiften och kan ifrågasätta varför han ska fortsätta. Han kan helt enkelt ge en fingret och göra nåt han finner trevligare för stunden. I övrig träning är kelpien på en helt annan nivå i arbetsvilja, fokus, hårdhet, etc. Hade han fått bestämma hade han arbetat dagarna i ända, vilket jag aldrig skulle kunna få cavalieren till att köpa. Han lessnar heller inte på upprepningar, han är lättmotiverad, klarar av att hålla nerverna i schack och ifrågasätter inte särskilt mycket. Honom har jag fått jobba hårt med - på att ta det lugnt.

Jag vet faktiskt inte riktigt vilken av mina herrar jag "föredrar" att träna, de är lika kul - på olika sätt. Båda är en utmaning, på sina egna vis.

Jag var dagmatte åt en border collie och han hade en sjujävla arbetslust. Belönades han med godis var femte/tionde gång så räckte det. Helt otrolig hund. Hunden hölls som sällskapshund och fick inte någon aktivering alls annars, vilket gör mig så ledsen. En sån otrolig kapacitet, och så får han bara gå runt kvarteret eller typ jaga en boll. 

Skillnaden mellan Border collien och en "aktiv sällskapshund" (Finsk lapphund) var stor. Finnen gillade att träna, var jätteglad och sugen, MEN koncentrationen och motivationen finns inte där i samma utsträckning. Jag har även tränat en ren sällskapshund, Praszky Krysarek, som också tycker det är jättekul att träna, men det saknas liksom "driften" att göra det. Han var helt galen i godis och gjorde vad som helst för godis, men så fort den belöningen försvann så försvann också 90 % av potentialen.

Nu tillhör BC:n inte brukshundraserna men är ju en sådan typ av hund. I min mening handlar det hela om "driv" och det är något som är svårt att förklara - man känner helt enkelt om en hund har det eller inte och i såfall hur mycket ^^

Tack för era svar! Jag tror att det är nått man måste testa för att verkligen förstå skillnaderna. För jag tycker ju att min pappis har otroligt driv och kapacitet så som ni beskriver, men sen är ju jag typen av människa som "nöjer mig med mindre" så vi kommer väl inte upp på den nivån att man märker skillnad. Inte ännu i alla fall.

Nu har jag ju ingen brukshund, men väl en Berger o har tidigare haft flera BCs, det jag upplver med de arbetande raserna är att själva arbetet är belöningen, det behövs vare sig godis eller leksaker, bara de får arbeta så är de nöjda. Har även haft en shä/terv som var likadan.

Om vi utgår ifrån att det är en bra hund så brukar uthålligheten vara det som utmärker sig mest. Sedan kan definitionen av bruksras vara ganska otydlig, själv placerar jag alla raser som fortfarande avlas på arbetande egenskaper här, inte endast de som placerar sig under SBK:s benämning.

Ofta får man också ett större paket med drifter när man köper sig en brukshund, som kan vara både positiva och negativa, de brukar ofta ha mycket lätt till att endast fungera som ett hinder/problem för hundföraren dock.