Orkar inte skriva allt igen.. Så jag kopierar bara ifrån mitt inlägg på bloggen och på HiF.

**
Igår, den 28/12 - 2011 fick min finaste, mest älskade Schäferpärla, sluta sina vackra bärnstensfärgade ögon för sista gången.**

Hon fattas mig så fruktansvärt och saknaden äter upp mig, hur mycket kan man gråta - mina tårar börjar ta slut, men smärtan är kvar.

Xoxie har sen hon kom till mig gått väldigt vingligt, hennes bakben brukade jag beskriva som spaghetti ben, för dom va så vingliga.
Under sommarhalvåret blev hon mycket bättre, då hon simmade jättemycket.

För ett par veckor sen började hon halta, och det rätt rejält.. Vingligheten blev betyligt värre och hon hade ruskigt svårt att ens ta sig upp i soffan/sängen/bilen.
Jag vart riktigt orolig, bokade snabbt en tid hos veterinären som tog 26 (!!!) röntgenbilder på hela henne, varför så många? För hon/dom kunde inte lägga bakbenen rätt.. Det gick helt enkelt inte.

Flera veterinärer va inne och kände igenom henne, kollade plåtarna osv. Det konstaterades snabbt att hon hade tydliga skador på korsbanden och hennes höfter såg inte fina ut.
Jättetrist tyckte vi alla, men än gav vi inte upp.. Dom lovade att med simning, vattentrask och smärtis skulle hon klara flera år till.
Vi fick en remiss till en ortoped på Södra Djursjukhuset för säkerhets skull, som skulle känna/kolla igenom henne noga innan vi började med någon form av rehab.

Det gick snabbt att få en tid, och den tiden var igår..
Han kände och klämde, tittade på alla röntgenplåtarna, såg när hon gick, travade och försökte springa.. Men springa gick inte, för då ramlade bakdelen ihop på henne.
Vi gav henne lugnande för att han skulle kunna känna ordentligt, då hon bara skrek av smärta vid minsta beröring kring knän och armbågar.. Varför? Det svaret fick vi snabbt..

Första veterinärerna hade då alltså MISSAT att Xoxie hade lindrig-måttlig atros på hö armbåge och måttlig-kraftig atros på vä armbåge!
Hon hade även atros på båda höftlederna, ett tydligt HD fel och två korsband som nästan var av..

Valet blev inte svårt, då hon inte ens under narkos kunde räta ut bakbenen utan att pulsen och andningen flög i taket (tyder på smärta).. Då var beslutet taget.. Hon skulle inte få vakna ur narkosen..

Vi alla bröt ihop, la oss på golvet runt henne, pussade, klappade och gosade med henne in i det sista.. Vi alla fick säga allt vi ville ha sagt och sen kom veterinären och lät min ängel flyga iväg.

Atilas Xtra "Xoxie" - min styrka, min trygghet, min andra halva.
**
Det var inte du och jag, det var vi - tillsammans var vi en!**

Du fattas mig - jag är alltid med dig, matte älskar dig gullefjun!