När det är dags att ta farväl
Jag vet egentligen inte vad jag vill med det här inlägget men Charlies och min resa tillsammans är snart slut och massa tankar far runt i huvudet.
När det är så här långdraget så är det väl aldrig "rätt dag" att ta farväl men både veterinären och fysioterapeuten håller med mig om att det inte är akut men att det är dags att fatta det där tunga beslutet.
Hur fasen bestämmer man sig för att nu bokar jag tid och hur fasen klarar man tiden fram tills att man verkligen står där hos veterinären?
Jag har gett andra personer goda råd om det här hur många gånger som helst men de är liksom puts väck nu.
Vad som är riktigt jobbigt är dessutom att många runtomkring inte ser det jag ser. De ser en ganska glad hund som kommer till stallet varje dag, hälsar på alla och för det mesta tigger godis.
De tycker alltså inte att "det är dags" än för de ser inte när han inte mår bra. Det är skitjobbigt att möta kommentarer från personer som tycker att jag gör fel - trots att både veterinär och fysioterapeut alltså håller med mig.
Det kommer att bli första gången på över 30 år som jag är hundlös.
Hur sjutton skall jag hantera det? Att det är TOMT hemma?
Jag kommer att skaffa en valp till våren (det är bestämt sen länge) vilket jag får dåligt samvete för. Inte att jag skaffar en men att jag vissa stunder kan glädjas åt och planera framtiden.
Samtidigt vill jag inte alls ha en valp, jag vill ju bara ha min Lillkille.❤️
"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com
Vilket svårt val. Nu har jag inte hund utan katt men när jag fått avliva dem så har det alltid varit i akut situation.
Du verkar som jag förstår få välja tillfälle och det är verkligen svårt. Att veta att det var just rätt då eller om man kunnat vänta lite till.
Det är ett val bara du kan göra men oavsett så gör du det som är bäst för Charlie och dig. 💙💙💙
Att andra inte ser vad du ser är för de ser en hund som i just den situationen anstränger sig att vara glad och rolig när ni möter andra. Och de ser just bara det, de ser ju inte hur han är med dig när ni är ensamma.
Jag hade nog bara valt en dag och fram tills den dagen gjort allt för att skämma bort Charlie med det han tycker bäst om och när dagen då är där låta det ske.
Hur man hanterar tomheten, finns egentligen inget bra svar för det är så olika men tillåt dig att sörja och gråta men även minnas de fina stunderna. Ta mycket bilder innan du låter honom somna in.
Jag hoppas att det här hjälper dig lite och att du när dagen är inne kommer ihåg att du har gjort allt du kan och allt det bästa för Charlie!!!💙💙💙💙
När han har fler sämre dagar än bättre dagar tycker jag att man kan börja överväga det.
Jättetrist verkligen, att säga hejdå är nog det svåraste man kan göra så jag beklagar verkligen.
Fy tusan vad jag känner med dig här! 😢
För mig personligen hade det varit enklare (eller iaf mindre plågsamt) att boka en tid med ett par dagars framförhållning medans min bästa tjejkompis hade föredragit att ha en eller två veckor på sig att förbereda sig (om den tidsramen finns).
Om du har möjlighet att välja veckodag sen så fundera på om det är någon dag som kan lindra den akuta sorgen, tex på en fredag om du har vänner som har tid att umgås under helgen eller en måndag om du mår bättre av att ha veckans rutiner som hjälper till att distrahera tankarna, om än bara för ett par minuter i stöten.
Vad tycker Charlie, alltså Charlie's kropp, om kyla, snö och is?
Om han får det mycket jobbigare under vintertid kanske det kan ge en hint om att det vore ett finare, värdigare avslut innan den värsta säsongen får fäste?
Att gå från 2 till 1 hund är en förändring men att gå från 1 hund till 0 hund är verkligen en omställning. Även om det skulle vara "fel" hund ("fel" som i inte Charlie) finns det någon fyrbenting du kan låna hem för att ha som sällskap ett par dagar?
Att folk inte förstår hur Charlies status ser ut, det får vara deras huvudvärk.
Tycker du skrev det bra här ovanför att de ser honom under hans bra dagar men inte de dåliga. De har inte hela bilden.
Om det här går att skriva utan att låta som en stalker så har jag haft nöjet att följa dig och dina hundar på hundforum under många herrans år nu och jag vet att du kommer ta beslutet när det är rätt tid för Charlie.
Det finns ingen tvekan om att du älskar dina djur och alltid gör vad som är bäst för dem. Tänker på er!
// Harley
Du vet bäst vilka kloka beslut du behöver göra.
Alla vi andra som står utanför vill hålla fast vid livet och slippa tänka på slutet beror på att det berör och gör ont.
Tror att det speglar hur svårt ett sådant beslut är.
Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.
Jag tycker #2 har en god poäng.
Det jobbiga med att ha en äldre och/eller sjuk hund är att man ideligen letar fel. Man undrar "har han en bra dag eller en dålig dag"…
Och man bör veta att hundar döljer hur de mår. Jag trodde inte på detta först, men har fått det bevisat av flera av mina hundar som varit dödssjuka men som undanhållit sitt exakta tillstånd för mig.
Du kan också ta dig en stund och sitta med Charlie och lyssna på honom, se honom i ögonen och fråga honom. Det är lite flummigt att skriva, men försök känna dig in i Charlie, hur han har det.
Starta ny diskussion