Mycket här i livet beror mycket på tur eller otur. Det gäller även vårt val av hund Min första egna hund var en mellanpudel eftersom jag bodde hemma och min mor valde ras. Hon var fantastisk. Hon gick okopplad överallt i Helsingborg.
Nästa hund blev en omplacering Det var en hund från Jugoslavien, som redan hade haft flera hem när han kom till oss. Hos mig stannade han i 13 år och var 14 när han fick sluta. Sången änglahund tar fram mina tårar, när jag hör den.
Efter Pricken kom min blandras Tanja (smålandsstövare) labrador. Hon blev godkänd eftersökshund och god vän med katten.
När katten 14 år gammal inte kunde vara mer längre ville jag ha en valp och vår fantastiske veterinär tyckte att jag skulle skaffa en rottweiler. Nu har jag min tredje rottweiler.

Jag har alltid sett det som ett lite varnande uttryck inför hundskaffandet, att du behöver tänka efter noga. Båda om du verkligen har tiden, viljan, orken, engagemanget, pengarna och är villig att skaffa den kunskap du behöver för din framtida hund. Samt om du är villig att gå längre än så om du får en hund som kräver att man går en extra mil (eller många) för den. Lite "tänk efter före"-visdom så att du förbereder dig ordentligt.

Sen finns det ju aldrig några garantier i livet för någonting över huvud taget. Du kan göra allting rätt, fatta alla korrekta och bra beslut, men det kan ändå gå fullständigt åt skogen för dig. Det är så världen och livet fungerar. Tråkigt men sant.

Man får den hund man förtjänar, tycker jag är fel uttryck.
Snarare, man får den hund man formar.

Om man skaffar hund så är det du som formar den. En hund, precis som allt levande, vill ha en tydlig grund och regler. Om man uppfostrar sin hund och tränar den med ett tydligt ledarskap och tydliga regler, så tror jag absolut att man får en lydig hund.

Att ha hund är som att ha barn, var det en som sa till mig. Man måste uppfostra dom, lära dom vilka regler som gäller och alltid aktivera dom. Är man inte beredd att göra det, så ska man nog vänta med att skaffa hund.

#1: Ja, tur/otur och "slumpen" spelar in rätt ofta. Mina nuvarande hundar var tex inte alls riktigt meningen att de skulle hamna här men jag är innerligt glad att de gjorde det!🥰

#2: I den betydelsen kan jag helt klart hålla med dig!
Att man behöver vara noggrann och påläst innan man står där med en hund som passar - eller inte passar - bra i ens liv.

Det jag värjer mig mot är nog när det används som att man har "förstört" en hund som tex har diverse rädslor eller att man har "lyckats" när man står där med en hund som är oväntat bra. Mycket kan man forma, förstärka eller dämpa men grunden är svårare att göra något åt. (Därav är det desto viktigare att göra ett vettigt val av hund.)

#3: Hur tänker du kring "forma" och "ledarskap"? (Jag ifrågasätter inte alltså, jag är nyfiken!🙂)

Ledarskap har nästan blivit ett skällsord, det behöver ju inte betyda att man dänger hunden i backen och styr dess minsta steg men trots allt så är de flesta av oss förmodligen någon slags ledare för våra hundar.

Att forma, ser du det som att man kan forma i stort sett vilken hund som helst som man vill eller vad lägger du i det begreppet?

#3: Håller med!

Visserligen har jag inte nu och inte heller haft en brukshund men hoppas att det är ok att jag ändå svarar.

Jag gillar inte uttryck som ex. "du får den hund du förtjänar", "en hund blir vad man gör den till" osv. En hund är en individ som påverkas av sina gener osv. och det går inte att göra om en hund till något den inte är. Man kan ju liksom inte köpa en jakthund och förvänta sig att den inte ska ha någon jaktinstinkt osv. För mig känns det som att dessa utryck används för att försvara dumma rasval (typ. "självklart kan du skaffa en husky och bara gå en fem minuters promenad…en hund blir vad man gör den till") samt för att klanka ner på hundägare som har problem med sin hund (trots bra rasval osv.).

Dessutom med tanke på att min förra hund (och första) var en problemhund utan dess like. Min kunskap (djurvårdare osv.) och försök till hjälp av diverse andra kunniga (hundpsykologer/instruktörer, etolog/beteendevetare, veterinärer osv.) hjälpte föga och det gick inte att förstå sig på honom. Jag fick i princip kasta det mesta av allt jag lärt mig, läst och hört och lära mig hur han fungerade som individ och knappt ens det hjälpte.

Han (Cain) var en Chinese Crested Dog, så inte en ras som borde vara stört omöjlig och jättesvår att ha och göra med.

Han var dock extremt osäker (åt tabletter avsedda för människor under flera år för att dämpa sin ångest och klara en lugn vardag). Han kunde flyga på mig utan någon som helst anledning (som vi kunde se i alla fall…jag kunde sitta i soffan och han kom och försökte bitas från ingenstans).

Han bet mig vid otaliga tillfällen och försökte komma åt ansiktet (blev som borta i blicken och var tok aggressiv, hans beteende stämde mycket bra in på Rage syndrome).

Han var svår att träna eftersom han inte var motiverad av varken godis (annat än ibland) eller leksaker (lekte knappt alls som vuxen) och hade dessutom ingen förmåga att koncentrera sig osv. Han tappade tålamodet på nolltid och försökte bitas (om han inte gjorde rätt direkt och blev belönad).

Han kom inte ihåg saker som han precis utfört osv. Det kunde vara att han gjort rätt flera gånger i rad och sedan plötsligt var det som att han inte hade någon aning om vad han skulle göra, fast han gjort det för ett par sekunder sedan.

Han skulle som exempel på hans inlärningssvårigheter; kliva upp med framtassarna på trappan till övervåningen (när jag bodde hemma) så att jag kunde bära upp honom till sovrummet (fick inte gå i trappor p.g.a. instabila hasleder som gjorde att han hade dålig balans och kunde ramla). Detta var något som därmed skulle göras varje dag efter sista rastningen (och något som hände under flera år)…men ena dagen gick han direkt in och ställde sig, nästa tog det honom flera minuter att försiktigt ställa en tass på trappen och sedan ytterligare tid innan nästa tass långsamt kom upp på steget.

Det tog mig flera år (japp, du läste rätt) att lära honom sitt på kommando (och han gjorde inte ens det alla gånger trots det) och jag använde mig av klicker. Mina nuvarande hundar (hund nr 2, Sookie och nr 3, Ianto) lärde sig det på ett par upprepningar.

Han var galen och omöjlig, men sen kom Sookie (som jag tränade med klicker osv. precis som med Cain och hon lärde sig direkt) och sen även jag Ianto (som är lite osäker men precis som Sookie lär sig saker mycket snabbt osv.). Ingen av dessa båda är som Cain (inte många hundar lär vara som Cain, han var unik och komplett galen, en problemhund av rang) och det har ingenting med hur de blivit uppfostrade eller tränade att göra. Jag är samma person med samma tänk; positiv förstärkning och belöna det som är bra och massor med kärlek och trygghet.

Möjligen kan jag hålla med om att Cain kanske var hunden jag behövde…men inte den jag förtjänade. Han lärde mig otroligt mycket (och gav mig massor med gråa hår). Han var inte en lätt hund att leva med, med alla sina fysiska (bland annat ledproblem, epilepsi, hjärtproblem, allergi osv.) och psykiska (rage?, osäkerhet/aggressivitet osv.) problem men han lärde mig vikten av att se till individen, lära känna hunden som "person" och inte ha några förutfattade meningar om hur en hund ska vara. Han lärde mig att tänka utan för boxen, utanför alla hundkurser, föreläsningar och hundböcker och lära mig hur just lilla alien Cain fungerade.

/Chinesecrestedlover

Om man får den hund man förtjänar och det barn man förtjänar, kan vi spara mycket vård och pengar, men eftersom vi diskuterar hundar här, så vill jag rekommendera denna tråd:

https://hundar.ifokus.se/discussion/1018151/erfarenhet-av-adhd-pa-hund

Orkar du inte gå igenom de första inläggen, kan du börja på inlägg 25

Tråkiga kommentarer (de är som väl är få i den tråden) kan du hoppa över eller reta dig på. 😁

Tillägg till mitt inlägg i #8 Jag är även övertygad om att Cain fick den matte han behövde, för många har sagt att hade han varit deras hund så hade de avlivat direkt. De frågade ofta varför jag inte avlivade, mitt svar blir; för att mellan de galna utbrotten så var han en underbar, rolig tokstolle och jag och min familj älskade min lilla galning. Han var en familjemedlem och personligen så ville jag inte "kasta bort" en familjemedlem för att han var jobbig. Hos mig fick han leva i tio år (tills han var 10,5 år och jag tyvärr blev tvungen att avliva p.g.a. att han fick ytterligare sjukdomsbesvär med dålig prognos). Jag avlivade honom för hans skull (så han skulle slippa lida), inte för att slippa en jobbig och svår hund. Hade han varit stor så hade han varit en farligare hund och då hade jag tvingats tänka annorlunda, men nu var han av en hanterbar storlek (jag kunde ställa mig upp och då nådde han inte upp till ansiktet). Han var fullkomligt galen, men när han ville gosa en liten stund så var det som att vinna på lotto.

#8: Självklart är du välkommen här, oavsett hundras (eller ingen hund alls)! Faktum är ju att sajtvärden - dvs jag - inte heller har någon brukshund. 😀

Jag har också haft en sån där hund som "inte var som alla andra". Hade hon varit min första hund så hade det nog inte blivit fler, hon var innerligt älskad men definitivt ingen bra hund.
Det ligger så mycket skuld i det där, jisses vad mycket dömande kommentarer och blickar man fått när man stått med en heltossig hund i andra änden av kopplet!
Dessvärre så sökte jag hjälp från helt fel personer, det fanns många som fortfarande körde "gamla brukshundsmetoder" på 90-talet och jag hade inte så mycket koll.
Hade jag suttit i samma sits nu så hade jag i alla fall vetat vart jag skulle vända mig och framför allt vem jag inte skulle be om hjälp!

Samtidigt så lär man sig ofantligt mycket av de där hundarna som inte funkar enligt handboken. Det var av Mulen jag verkligen lärde mig hund, jag var så illa tvungen.
Det fick mig dessutom att inse hur viktig mentaliteten är och hur mycket som beror på arv.
Idag vet jag att jag trots allt gjorde ett hyfsat jobb med min tös, trots min okunnighet och hennes dåliga förutsättningar.
Jag vill ändå ge cred till hennes uppfödare som rakt av sade att "Den kullen blev inte bra mentalt, jag har tagit tiken ur avel. Kom hit så får vi se hur jag kan hjälpa dig men jag har full förståelse om du väljer att ta bort henne."
Inte ett ord om att det skulle varit mitt fel, det fick jag höra från tillräckligt många andra.

Det är inte en slump att jag numera har två raser som är kända för att älska folk och dessutom vara väldigt stabila mentalt. En terrier är kanske inte alltid så enkel men jämfört med en mentalt dålig ridgeback är en normal cairn plättlätt!

#9: En mycket tänkvärd tråd, tack för länken!
Jag läste den när den var aktuell men det är ju ett tag sedan.
Faktiskt så har jag tänkt en hel del på det där med mentalitet och psykofarmaka för hund, tycker att det är värt en helt egen tråd.

Nånstans tänker jag att det är skillnad på en hund som har uppenbara mentala svårigheter och en hund som "bara är allmänt jobbig". Ungefär som att vi människor kan ha sjukdomar, funktionshinder och diagnoser men även diverse egenheter som faller under vad som är normalt även om det är lite udda.

Men som sagt, det får bli en ny tråd! 🙂

#10: Det där med somatiska och psykiska sjukdomar går ju i varandra, jag tänker att bland annat epilepsi kan ge aggression, rädslor och liknande beteenden.
Själv har jag aldrig varit så fruktansvärt irriterad som efter ett stort krampanfall, hade jag bara orkat så hade jag nog klippt till nån. 😉

Tack för att du delar med dig om din och Cains historia, det finns alldeles för mycket skuldbeläggande när det gäller mentala problem hos hund.
Det var ju samma sak med Mulen, hon var visserligen ganska stor men gick att hantera för mig som var ensam. Hade jag haft barn hade jag inte vågat ha kvar henne och jag skulle aldrig omplacerat en sådan hund såvida det inte var till någon som jag kände väldigt väl.
Mulen var dock en otroligt kelig hund med dem som hon hade godkänt, helt klart den mysigaste hund jag har haft. ❤

Jag blir både ledsen och förbannad när folk dömer andra som har problem med sina hundar. Det är klart att vissa saker har man ställt till med själv och de som väljer uppenbart fel ras ("hunden blir vad du gör den till") får kanske den hund den förtjänar, men det är så många som får höra att det minsann är deras eget fel när deras hund har tex separationsångest eller är skotträdd. Det är nästan så jag önskar att de själva skulle få en sån hund någon gång - men den hunden skulle nog inte bli långlivad…

Min hund har lite problem och inte nödvändigtvis för att det är någons fel.

När man ska sätta en hund i en mall och de inte passar in i mallen så får man höra det ena eller det andra från bruksmänniskor. Min hund som inte kunde hitta lugnet var bara understimulerad enligt dessa människorna så det slutade med att jag bara stressade upp honom mer istället för att fokusera på passivitet. Idag undviker jag folk och tycker det är så extremt jobbigt när man får dömande blickar. Det ironiska är väl att andra människor förstör hundägandet för mig och inte egentligen min egna hund.

#14: Idioter finns det dessvärre överallt. 😠
Första gången jag var på en brukshundsklubb, nervös och osäker på om jag hörde hemma där med min icke-brukshund så kom det fram en man, tog i hand och presenterade sig: "Hej, jag heter Staffan och är ordförande här. Välkommen, vilken fin hund du har, vad är det för ras?"

Första besöket på en annan av traktens brukshundsklubbar slutade mer eller mindre med att jag stod och grät. Min hund (Mulen som jag skrev om tidigare) var med på en problemhundskurs och en för mig okänd man kommer fram: "Du, det är inget fel alls på din hund, det är du som har förstört den! Hade den varit hos någon annan så hade den varit bra."
Det visade sig vara den klubbens ordförande…
Hade jag inte varit rätt härdad vid det laget så hade jag förmodligen aldrig satt min fot på en BK mer!

Gissa vilken klubb som blev min hemmaklubb? 😉

#15: Åh fy vad hemskt 😓

Hade någon sagt det till mig hade jag aldrig kommit ur det och eventuellt hittat bättre hem till min hund när jag är en person som så lätt får skuldkänslor. Fy vad elakt. Hur klarade du att ta dig tillbaka?

Det jag tycker är jobbigast är att folk ska klaga på en när man tränar, t ex om min hund skulle göra utfall. Då klagar de och ger mig ångest vilket leder till att jag undviker att träna och att jag får mer nervösitet som min hund sen själv snappar upp. När jag inte tränar kan jag inte förbättra något. Det låser sig liksom. Jag tror att många gånger är det inte fel på hunden men att alla hundar har så olika personligheter och när människor inte inser detta så är det själva verket de som skapar problem med sina dömande attityder. Ger fel råd för de utgår bara från sina egna hundar och erfarenheter. Avskräcker andra från att be om hjälp och faktiskt försöka göra en förbättring. Fy :(

#16: Jag vet faktiskt inte hur jag tog mig vidare, det tog ett bra tag tills jag satte min fot på den klubben igen och jag har aldrig trivts där trots att det är en av de större i området.

Kursinstruktörerna försökte väl lappa ihop det någotsånär - och jag hade (dessvärre) hunnit bli rätt härdad vid folks dömande kommentarer.

#17: Det är så hemskt, hoppas verkligen att du aldrig behöver höra mer av sånt skit! Jag gissar på att du numera går till en annan klubb?

Det är så tråkigt att man ska behöva "stå ut med" idioters fördomar för ingen förtjänar att höra sånt. Det låter särskilt konstigt att det skedde i en klubb som folk betalar för och går till - för att de vill träna sina hundar. Alltså motsatsen till människor som faktiskt inte bryr sig om sina hundar.

Jag håller både med och inte med. Såklart behandlar du hunden dåligt kommer den mentalt bli "dålig" vilket inte är konstigt.

Men finns ju en anledning att hunden kan göra så många saker den kan och inte alla hundar kan göra allt. Liksom hur jag vrider och vänder på det hade min dvärgschnauzer aldrig varit trygg i skyddet och min malle eller riesen aldrig kunnat bli rena sällskapshundar.