Jag har min första vallhund (bc med lite aussie)
Han har varit så lätt och enkel. Har nästan kunnat allt från början. Man behöver bara visa eller så tittar han o gör likadant. Men har även låtit han tänka själv och prova sig fram.
Mina andra hundar har varit mkt svårare och mer i slyngel perioder.

Jätte fin collie. Har smygkollat på collie i flera år.

Rent generellt tycker jag att hanar brukar vara senare i utvecklingen. Det dröjer längre innan de kommer in i puberteten och längre innan de är vuxna (var nu den gränsen går).
Annars tycker jag nog att det till viss del hänger ihop med ras/hundtyp men kanske framför allt att "lättare" inte ballar ur lika mycket som "svårare". Jag har inte haft vinthund så jag kan inte riktigt jämföra men i princip alla våra hundar av olika hundtyp har blivit mer självständiga och lite kaxiga, fått mer jaktlust och rent allmänt blivit temporärt korkade.

Så…Jacks tid kommer nog även om jag tror att en lättjobbad hund inte blir lika jobbig som en svårare. Dessutom har man säkerligen igen det jobb man tidigare har lagt ner.
Det jag lite skulle se upp med just med collie (och många andra vallhundsraser) är rädslor och osäkerhet. Även om valpen har varit hur stabil och självsäker som helst så kan de bli lite känsliga i tonåren. Inte så att man skall linda in dem i bomull men heller inte tänka att "jag har en idiotsäker hund" när det gäller fyrverkerier och så vidare.

Då kanske jag får börja vara lite uppmärksam snart, haha.

Jag är ju inte alls van vid den här typen av hund, uppvuxen med bruksschäfer, men de har ju lite mer skärpa än vår mjuka kille. Och sedan vinthundar i vuxen ålder.

Jag tänker att när/om han kommer in i den där perioden så är det nog ändå lite enklare än vinthundstikar. Lite mer jaktlust eller att glömma bort vad man kan är jag inte så nojig över, iom att det kommer tillbaka sedan.

Mest nervös är jag ju just för rädslorna som kan uppstå. Vi har ju lusläst MH:n och träffat släktingar, men det är ju ändå en helt egen individ.
Han är ju, som du säger, väldigt stabil just nu. Men spökåldern gäller det ju att ha is i magen.

Visst är han fin! Collie är av min upplevelse en väldigt trevlig hund. Men det är synd med rädslorna som kan dyka upp, jag tar liksom inget för givet. Men en bonus är väl att han är uppföd nära ett skjutfält,😂

#3: jag är uppvuxen med whippet. Har själv haft brukshunds mixar samt molosser. Sen att gå över till en vallhund. Vilken skillnad men så roligt. Väldigt röst känslig. Orädd med vatten o prova på nytt, men tycker inte om att okända kommer hem. Då skäller han o gömmer sig bakom mig. Han läser människor bra. Vissa slutar han aldrig skälla på. Vissa ingenting.
Beror på hur de är.

Ja, jag blev ju lite förvånad när saker fastnade på två röda istället för att han bara gav mig en föraktfull blick och sedan gå i väg, haha

Ja alltså Jack är chill med allt vi gjort. Förutom buss och tåg, men iom pandemi har det varit svårt att träna på =/

Våra vinthundar skäller ju gärna på andra hundar, men Jack gör det inte

Nu har jag bara erfarenhet av vallhundar, sheltie och border collie, så jag vet inte hur jobbiga vinthundar är som unghundar - men jag har absolut märkt skillnad på mina som unghundar! För border collien, som är en tik, skedde det typ mellan 8mån-1 år ungefär. Hon var träningsvillig hela tiden - men var trögare i inlärning. Men märkte det mest i vardagen då hon blev envis och väldigt lätt fick överslag om man sa till henne. Kunde inte hantera någon press men hade hon fått fria tyglar så hade hon tagit dom och dragit. Så väldigt frustrerande att jobba och leva med.

Sheltien, som är en hane, var väldigt omogen fram till nästan 2 år. Relativt lättmotiverad men också trögare än innan (och efter) i inlärning, väldigt känslig för förändringar och miljöer, blev lätt disträ och trött. Kommer inte riktigt ihåg när det började, men tror det var värst mellan kanske 15mån-2 år.

Vallhund tillhör väl ändå brukshundsraser, de borde ju vara lite "jobbigare" än vinthundar tänker jag. Men jag vet ju inte alls eg. Har bara haft hundraser som är en ren plåga i unghundsfasen… (brukshundar, Dobermann främst)

Vinthundarna vi haft har ju varit så jäkla envisna och verkligen glömt bort precis allt. De har ju dessutom börjat gå in i första löpet kring den åldern. Och löpska hyndor som vägrar att ens sitta, och dessutom vill dra på vilt med matte flängandes efter i kopplet har inte varit kalaskul.

Jack kanske också kommer in i knäck i lurarfasen, men jag upplever ju honom som vekare än våra tjejer någonsin vart. Det där med att byta ras är lite spännande, tänk att det är samma art.

Vallhundar är ju oftare lite vekare och förigare än en del andra (bruks)raser, även om de kan balla ur så har de förhoppningsvis en del vett kvar. 😁
Jag tycker dock att även de kan vara ganska jobbiga fast "vallhundar" är ju ett rätt vitt begrepp.
Enklaste hundarna vi har haft i slyngelåldern är helt klart jaktlabbarna. Visst, de kan strula och bli korkade de med men med en del av dem har jag inte ens reflekterat över den perioden - mer än att de har blivit könsmogna, börjat lyfta på benet och fått intresse för löptikar/börjat löpa.

Jag får förbereda mig för det värsta ;)

Är ju väldigt stor skillnad på en bc, sheltie, mudi och kelpie - även om alla nog räknas som vallhundsraser. Tror vallhundarna blir jobbiga på ett helt annat sätt än tex vinthundar eller terriers när de är tonåringar. Min sheltie tappade tex mycket uthållighet och koncentration när han blev könsmogen - men krävde mer aktivering än innan! Väldigt svårt att tillfredsställa en hund som tappar ork och blir frustrerad efter någon minuts träning.

#11: Ja, överlag är kombinationen av behöver aktivering + svårmotiverad eller "tillfälligt korkad" himla knepig att fixa!
Det är väl en sak med en hund som behöver mycket aktivering och som därtill är lättjobbad, men de andra är banne mig inte alltid så lätta. 😆

#12 ja, helt hopplöst! Tur det gick över, nu är han en riktig liten arbetsmaskin 🤩

Oavsett hur det blir, så är Jack jäkligt mycket roligare att jobba med än de andra två. Eller ja, det krävs lite mindre lirkande att träna med honom, haha.

Uppdatering:
Fortfarande en stabil kille som vill samarbeta och inte alls kommit in i någon fas. Det är knappt så att en vågar säga så, haha.

Våra tikar har löpt, och det är klart att han varit lite småstressad, men inte överdrivet översexuell eller ylande och annat jobbigt beteende. Helt klart att han har velat sätta på sina "systrar", men han har accepterat att han inte kan (vi delade upp lägenheten i två) och har gått att träna med inne, och skött promenader med alla tre.

Vad har vi gjort för att förtjäna den här diamanten till hund?

#15: Men vad skönt! De där diamanterna till hund dyker upp emellanåt, jag tror nog att du förtjänar honom. 🥰
Visst är det fascinerande hur olika hundarna kan vara, både beroende på ras och individ!
(Däremot får man emellanåt hundar som inte riktigt funkar som de ska fast man gjort allting rätt. "Man får den hund man förtjänar" är ett ganska gräsligt uttryck som skuldbelägger ägare till problemhundar.)

#16 Ja, alltså han är ju helt underbar. Jag hade ju väntat mig en lite mer försiktig hund, som kunde vara osäker på vissa situationer. Men inte Jack, han kollar lite på mig först och sedan hälsar han glatt på allt och alla eller prövar nya situationer. Det är ju intressant att han också gärna söker tillbaka uppmärksamhet och ber om hjälp när något är lite läskigt.

Jag förstår inte det där heller. Nu har vi väl inte haft en problemhund per se, utan vi hade en extremt osocialiserad dam som var rädd för sin egen skugga.
Hon var alltid väldigt speciell i beteendet Ena stunden vrålskällde man på två ben, men för det mesta extremt mycket gömma sig bakom matte.

Jag säger ofta att en sådan hund får man bara en gång i livet. Alla problem till trotts var hon den mest underbara vän jag haft i livet. Jag tror att de där "problemhundarna" nästlar in sig lite närmre hjärteroten.

#17: Ja, det tror jag också! Man lär sig dessutom fantastiskt mycket hund på de där knepiga hundarna. Utan Mulen hade jag definitivt varit mycket mer okunnig om hundars mentalitet, rädslor och diverse problembeteenden. (Och mindre ödmjuk, jag var förstås en suverän hundförare när jag bara hade en jättesnäll och lydig isländsk fårhund i kopplet. När Mulen gjorde entré insåg jag att jag inte kunde ett skit!)

#18 Ja, jag gick ju från lydiga brukschäfrar till en osocialiserad Borzoi, man kan ju verkligen ingenting då.
Men det blev bra, tyvärr gick hon bort när hon bara var 6 år då hon fick cancer i lymfkörtlarna. Det här var i Juli 2016, jag gråter fortfarande någon gång i veckan och tänker på min fina tös varje dag.

Tesla är ju avlägsen släkting till henne, men tack och lov blev de varandras motpoler. Ivana var en reserverad mammig hund som absolut inte skulle jaga trasa (Vadå för?! det är ju plast, sådant anstår inte en sann aristokrat!) Tesla älskade allt och alla, även om hon chillat ner lite på äldre dagar.

Nej jag kunde verkligen inget när jag träffade henne, men allt man gör med Jack nu får en ju att känna att jag borde minsann bli instruktör, så väluppfostrad och trevlig min hund är. Sedan tänker man ett varv till och inser hur mycket gratis man får av en stabil pojke med lite mer will to please i knoppen.