Mitt bästa tips är att välja dina strider och agera förebyggande istället.

Unghundstiden kan vara riktigt hemskt och allt som din valp har lärt sig från kommandon till att sköta sig hemma kan flyga ut genom fönstret om du har otur. Det är lätt att hela vardagen och livet blir en konflikt, vilket skadar ens relation och inte blir kul för varken dig eller hunden.

Mycket av den här perioden är övergående och dom värsta beteendena ger nästan alltid med sig när hunden blir äldre.

Börjar din hund dricka ur toaletten, till exempel? Istället för att gå runt och ha stenkoll på hunden och säga åt den att sluta, förebygg att det händer. Stäng toadörren, lägg på locket till toaletten och i värsta fall lägg något tungt på toalocket om hunden lär sig lyfta det.

Det kan kännas jättejobbigt och argumentet "det kan ju inte alltid vara såhär, den måste ju lära sig" ekar ofta i såna situationer, men det kommer inte vara för alltid. Det måste man komma ihåg. Det är en övergående period i hundens liv. Ju mindre konflikter ni behöver ha, desto bättre relation kan ni behålla genom hundens prövande tonårstid och det är guld värt sen när den blir äldre.

Det första jag kom att tänka på var givetvis böcker…😉

Med (ung)hund nummer tre tog jag det hela med ro. Det blir totalt tilt i skallen på en del hundar men back to basics och, som #1 skrev, välj dina strider.
Släpp tanken på att hunden "jävlas", "trotsar" och så vidare, det är inte därför den slutar lyssna - och de uppfattningarna är förhoppningsvis på väg bort, likaså dominanstänket.

När din hund en dag inte verkar fatta ens de enklaste kommandon som "sitt", minska kraven! Trots att den kunnat "sitt kvar" i två minuter så kräv betydligt mindre - 2 sekunder om det är allt den fixar just nu.

Räkna med att inkallningen kommer att strula, på med sele och långlina i så fall. Det är heller inte ovanligt att jaktlusten vaknar i den åldern, då gäller det att se till att hunden absolut inte får sticka iväg och jaga vilt, det är självbelönande och för varje gång hunden lyckas så blir beteendet mer befäst.

Strunta i att lära in nya moment om det strular, fokusera på det som hunden redan kan. Undvik konflikter, det blir lätt att man blir ett enda stort "nej", försök att hitta lösningar och belöna rätt grejer istället för att korrigera fel.

En dag så trillar bitarna på plats och man inser att den där slyngeln faktiskt börjat landa och bli en riktigt vettig hund. Man har igen all möda man lagt ner - men man brukar få några gråa hår på vägen.

En sak till: Jämför dig inte med andra! Det finns alltid folk som (verkar) lyckas bättre, ha mer välartade hundar, lever ett perfekt hundliv. Majoriteten av hundägare har det inte så, men det skriver de inte på nätet…

#1 Jag har ju aldrig haft någon valp tidigare, utan bara omplaceringar, så jag vet inte riktigt vad unghundstiden betyder i beteendeförändringar osv. Men jag antar att jag får se.

Jag hade en dröm om att jag skulle göra allt perfekt och ta valptillfället att träna upp en superbra tävlingslydnadshund. Men jag var tyvärr tvungen att inse att jag inte alls har kunskap att träna valp på det stadiet. Och mitt tålamod blev rejält törnat på i samband med att jag är i en svag period i livet. Så jag har backat många steg. Nu fokuserar jag på att se till att han får bra känslor. Blir jag sur,arg eller irriterad stannar jag bara och gör ingenting tills det går över. Avleda och förebygga finns hela tiden. Däremot läste jag att unghunden har en ganska tuff tid med sina hormoner osv och är lite känsliga, så man ska undvika konflikter och istället stärka bandet och hundens självkänsla.
Så jag funderade lite på hur man kan göra det.

Livet med en vuxen hund rullar på, på ett helt annat sätt och jag har t ex börjat fundera över hur mycket tid unghunden behöver på varje vardagsbehov som

• vila
• motion
• arbete
• social samvaro (hur mycket behöver de träffa andra hundar i vardagen?)

#3: Det är så extremt olika, därför är det så svårt att vara ordentligt förberedd på det. Vissa hundar har en knappt märkbar unghundsperiod medans andra verkar bli "galna" över en natt, typ.

Dom kan bli doftbesatta och behöva slitas från fläckar, börja skälla på allt och ingenting, göra utfall mot allt från andra hundar till cyklister och skateboards, bli reserverade mot främlingar eller barn, utveckla konstiga reaktioner på saker, börja vakta, gå/vara på platser som aldrig varit på förr eller som dom vet är förbjudna, ta/stjäla föremål dom aldrig rört tidigare bara som några exempel.

Min förra hund hade "bara" doftbesatthet vad jag kan komma ihåg från hans unghundsperiod. Nuvarande utvecklade (bland annat) en extremt konstig reaktion på papperskorgar utomhus av olika slag. Han gjorde inget mer speciellt än att bli alert och "låsa" blicken på dom när vi närmare oss. Jag skvallertränade det så gott det gick och idag (han är drygt 2½ år nu) är det helt borta. Han kunde inte bry sig mindre om papperskorgarna.

När det väl höll på hade jag ett par mindre sammanbrott över det hela för jag förstod inte vad han höll på med och varför han reagerade. Var det rädsla? Osäkerhet? Han gick fram till dom utan problem och verkade inte rädd för dom, men varenda papperskorg skulle likväl "låsas" på hela vägen till vi passerat dom. Jag kunde inte förstå beteendet över huvud taget och det gjorde mig gråhårig att försöka lista ut det. Sen försvann det av sig själv och jag insåg att jag slitit hår över en "unghundsgrej" helt i onödan.. 😂

Ah, drömmen om att göra allt rätt och skapa den perfekta valpen. Jag tror vi alla har haft den. Jag har definitivt det och jag kan med säkerhet säga att jag gjort "fel" säkert 75 % av gångerna känns det som. Ibland mindre, ibland mer, men herregud, vad jag har gjort fel och missar och klantat mig. Tittar jag tillbaka på mig själv finns det minst tusen saker jag skulle göra om, ändra och rätta till.

I en idyllisk värld där vi alla bara har bra dagar och mår bra jämt, då kan man säkert göra rätt nästan hela tiden, men så ser inte verkligheten ut. Vi kan inte bara "perfekta" eller "bäst" utan vi kan bara göra vårt bästa utifrån våra egna förutsättningar. Ibland får man sig en rejäl känga från livet (eller flera) och det går inte alltid att komma tillbaka från på ett ögonblick.

Tålamodet tryter hos alla som har en riktigt krävande "bebis" i någon form, oavsett om det är en människobebis, valp, kattunge eller dylikt som vänder upp och ner på hela ens vardag. Även i bra perioder. Du kan agera och göra allt rätt nio gånger i rad, men sen så kommer den där tionde gången vid fel tillfälle när orken inte räcker till längre.

Att stärka bandet mellan dig och hunden gör du bäst genom positiva upplevelser. Lek, bus, mys, roliga saker, gå på promenader och äventyr och göra saker tillsammans. Upplev saker ihop och hitta spännande saker. Även träning i den mån det går (det ska vara positivt och hunden ska lyckas mer än den misslyckas) stärker banden rejält i min erfarenhet. :D

Bygga självförtroende handlar mycket om att hunden ska lyckas med saker och våga ta initiativ till saker med ett bra och positivt resultat. Det enda jag kommer på nu som direkt tips är det som jag och Everest brukar köra i skogen, balansgång på stockar och nedfallna träd.

Återigen är det ju så olika, både beroende på ras och individ. Vissa unghundar kan inte fokusera alls eller får överslag av minsta lilla. (Som min nuvarande) Där kan det bli mikroträningspass på ca 30 sekunder några gånger om dagen och däremellan vila.

Motion börjar jag köra rätt rejält med redan när dom är ganska unga, inom vissa gränser givetvis. Så länge som valpen/unghunden kan gå och röra sig naturligt och på eget initiativ (inte gå och dra/hänga i koppel, bära/dra tunga vikter eller "hetsas" med på joggingrunda, till exempel) samt att den orkar kan jag lätt gå en dryg mil om dagen från dess att hunden är ca 6-7 månader gammal.

Social samvaro beror, återigen, på hunden. Känner mig väldigt tjatig.. :D
Vissa hundar har noll utbyte av andra hundar. Min förra var sån. Han slutade leka med andra hundar när han var runt ett och ett halvt har jag för mig och sen var dom bara trevliga att hälsa på. Därefter var han nöjd och ville gå vidare. En annan hund fick gärna följa med som promenadsällskap, men han var lika nöjd utan.

Nuvarande är helt galen i andra hundar och i hans fall blir det mycket av en stressfaktor på grund av hur uppe i varv han blir. Därav har han en mycket liten, begränsad skara hundkompisar som han får träffa ibland och där leker dom tills dom nästan faller ihop. Sen har han tyvärr väldigt svårt att varva ner efteråt, vilket är varför jag begränsar det rätt rejält.

Det finns ingen egentlig riktlinje att följa. Man får läsa lite om mer "generella" saker, andras upplevelser och sen göra sitt bästa baserat på hur man kan läsa och tolka sin hund. Unghundskurser kan hjälpa också för att få en kunnig utomståendes syn på sin vovve. Jag gick på det med båda mina hundar, väldigt kul och hjälpsamt. :D

Har du kontakt med uppfödaren som i sin tur har kontakt med valpköparna från andra i hans kull kanske det är en väg att gå också? Prata lite med dom om hur dom gör med hans syskon och hur det funkar för dom?

Min hade egentligen ingen "unghundstid" på det här sättet som beskrivs överallt, så det kan bli så också.