Ingenting enligt mig
Jag lovar att det finns 15 åringar som är mkt mer seriös i sitt hundägande än någon som är 40. Likväl någon som är 75+ som är seriösare än alla andra. Åldern är bara en siffra.

Vår hundvakt är 77.

Alla åldrar har någon fördel, men det som utmärker importhundar är rädsla för män hos dessa hundar.
Jag är 73 år och haft många hundar genom livet. I ungdomen så fick hundarna mycket motion , men konkurrens från barnen i fråga om tid.Samt brist på erfarenhet, tex att se sjukdomstecken hos hunden.
Men barnen var också lekkamrater till hundarna. Men vet inte om barn ska ha hundar att lära sig empati på?
I medelåldern var barnen större och arbete och karriär var viktigt, hunden kanske var mest för egna motionen men ändå en familjemedlem som man tog hänsyn till, men inte hade mycket tid för.
Som pensionär så får hunden mycket tid, gos och kel. Mindre träning och kortare promenader, från minst 1 timme+ 20+20 minuter per dag, även helger. Mot rikare friluftsliv i yngre dagar.
Mycket godbitar och knähäng. Men observeras mer ifråga om hälsa och omvårdnad mm. Men hundar vill ofta leka mer än vad vi äldre orkar.
I vår bekantskap har unga dött av sjukdom, lämnat barn och djur. Ålder är den bästa där djuret får vara familjemedlem , skötas om , ges kärlek. De jag sett slagit sina hundar genom livet har varit män och barn. Rädda hundar är det sorgligaste att se. Nu i Coronatider lever äldre hundägare mer farligt.
Vill inte se Coronahundar som blivit kvar utan sina ägare.

Nä det spelar ingen roll, äldre kan vara mer fysiskt alerta än yngre. Mina föräldrar har hundar de är pigga 70 plussare som ofta går milslånga promenader varje dag, det finns ungdomar som inte skulle orka hänga med på de promenaderna. De har skaffat en till hund för bara några veckor sedan de planerar att gå nån slags kurs med denna hund typ Agility, kanske ihop med äldsta barnbarnet. De har dock min syster som backup som bor på samma ort som har lovat ta hand om hundarna ifall nått händer dem.

Pratar vi om äldre nu då? Jag tycker det kan spela en stor roll på så vis att jag inte anser att barn ska ha huvudansvaret för en hund.

Angående den äldre änden av hundägare så tycker jag det inte är några problem sålänge individen orkar. Vet själv en 80-åring som ränner runt i sökskogen med sin hund. Ett jättebra exempel på hundägare. Men kan vara en fördel att inte ha en alltför stor hund kan jag tycka, men det gäller även (många) mindre personer i yngre ålder. Menar inte alla då.

Ja vi 70+ are har olika förutsättningar, själv är jag synskadad, haft stroke mm. Men kärleken finns där i rikt mått och maken får masa sig ur fåtöljen då mina krafter är små. Men jag är mer närvarande nu med de sista 3 hundarna då jag har tid och odlar närhet, interaktion och samhörighet. Lydnad har jag inga problem med. har tagit över problemhundar hela livet.
Det finns inte så många dåliga hundar som hundägare.

Ja ålder spelar roll. En femåring bör inte ha ensamt ansvar för en hund och i träning ha hjälp med en förälder för förstå belöningar och att vara konsekvent.

Sen vid äldre ålder är det kanske mer att kroppen ska vara okej och om någon ta hand om hunden vid bortgång 😅. Då kanske det är jobbigt att ha en 15 månaders mallehane liksom som någon ska ta över.